Styrbjörn Starke

Styrbjörn styrde först mot öster, säkrade Finska viken för sina och sveakungens behov, och seglade vidare till Holmgård i Gårdarike (som i de isländska sagorna ofta kallades Svitjod hin mikla – "det stora Svitjod"). Vid arton års ålder skall han ha hyllats som konung i Holmgård och erhållit formellt erkännande från Ruriks fursteätt i Kiev, de mäktigaste av alla ruser. Kanske formulerade den unge tronpretendenten sin livshållning på samma sätt som kung Magnus Barfot långt senare uttryckte det: "Till härkonung har jag kommit till er, inte till stolkonung. Konungar är icke satta till världen för att leva länge, utan för att vinna ära och skaffa sig evig ryktbarhet."

När Styrbjörn fyllt tjugo år anlände han till Jomsborg. Detta skede är unikt välbelagt genom fyra av varandra oberoende källor: Flatöboken, Hervarar saga, Eyrbyggja saga och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Jomsborg styrdes vid denna tid av Palnatoke, Skånelands jarl och en av Harald Blåtands mest betrodda män. Även om skaldedikten antyder att Styrbjörn intog borgen i strid, fann han och Palnatoke snabbt varandra och slöt en fast allians.

Jomsborgs historiska och arkeologiska gåta

Jomsborgs exakta geografiska läge har länge varit ett föremål för vetenskaplig debatt. Den dominerande teorin bland moderna arkeologer identifierar fästningen med den befästa handelsplatsen Wolin vid floden Oders mynning i dagens Polen. Utgrävningar där har avslöjat omfattande bryggkonstruktioner, en stor ringmur och krigargravar med skandinaviska inslag. Jomsvikingarna fungerade som en elitstyrka vars tjänster köptes av Östersjöns mäktigaste kungar. När den unge, landsflyktige prinsen Björn dök upp vid fästets murar, var det inte som en tiggare utan som en fruktad krigarledare vars militära framgångar tvingade jomsvikingarnas jarl att underkasta sig.

→ Jomsvikingarnas lagar och organisation

• Ingen under 18 eller över 50 år fick vara medlem

• Inga kvinnor tilläts inom fästets murar

• Allt byte skulle delas strikt lika

• Den som flydde från strid straffades hårt

• Varje man var skyldig att hämnas sin fallne kamrat

• Ingen fick tala illa om en annan i hirden

• Högsta disciplinen krävdes – Jomsvikingarna var yrkeskrigare

Lagar ur Jómsvíkinga saga: Ingen fick bära skvaller eller sprida rykten; allt byte, stort som litet, skulle bäras till gemensam hög vid dödsstraff. Ingen fick hysa ett personligt agg som störde hirdens sammanhållning. Eventuella interna tvister dömdes enväldigt av jarlen eller kungen själv. Att bryta mot koden innebar omedelbar uteslutning och skam – eller döden genom att kastas från fästningens klippor.

Styrbjörn ingick en mäktig politisk allians med den danske kungen Harald Blåtand (Gormsson). Han gifte sig med Haralds dotter Tyra. Samtidigt gavs Styrbjörns syster Gyrid till den åldrande kungen. Det var en double äktenskapsallians som band samman de två makthavarna i ett gemensamt intresse att försvaga det svenska riket. Med på hela resan hade även Styrbjörns syster Gyrid varit. Jarl Toke föreslog att hon skulle gifta sig med Harald Blåtand av Danmark, som nu var en gammal man men ännu svår på kvinnor. Detta hände år 984 enligt vår tideräkning, medan Styrbjörn gifte sig med Tyra Haraldsdotter (som tidigare varit gift med Olaf Tryggvason och nu bör ha varit runt 24 år).

Styrbjörns lycka var nu gjord. Han styrde över Finland, Skåneland, Gårdarike, de baltiska länderna och Polen, medan han tillika var allierad med Danmark, den tidens ledande Östersjömakt. Om han bara hade lyckats behålla detta välde, hade hela Nordens och Nordeuropas historia sett åtskilligt annorlunda ut, men nu ville Styrbjörn göra upp räkningen med sin farbror Erik i Sveariket – den enda makt som fortfarande stod honom emot.

Harald Blåtand såg i Styrbjörn ett perfekt verktyg för att utvidga den danska hegemonin över Svealand. Om Styrbjörn lyckades avsätta Erik Segersäll skulle Danmark få en tacksam vasallkung i Uppsala. Alliansen säkrades med guld, löften om militärt bistånd och en enorm flotta på flera hundra skepp, redo att krossa svearnas motstånd. Enligt Saxo hade Styrbjörn nu 200 drakskepp i följe, vilket bör ha betytt en flotta på minst 12 800 man.

Sven Tveskäggs uppror och det danska sveket

Bakom Harald Blåtands plötsliga reträtt vid Mälaren låg inte enbart personlig tveksamhet, utan en djuptgående inrikespolitisk kris i Danmark. Haralds son, Sven Tveskägg, hade inlett ett våldsamt uppror mot sin fader i allians med stormän som motsatte sig den påtvingade kristningen av riket. Denna splittring försvagade Haralds militära handlingskraft avsevärt. När nyheten nådde kung Harald att Sven Tveskäggs flotta hotade de danska hemöarna, tvingades han kalkylera om: att binda upp sina kärntrupper i ett riskfyllt krig djupt inne i Svitjod var omöjligt när den egna kronan stod på spel. Styrbjörns öde beseglades därmed i de skånska och själländska skogarna långt innan de första spjuten kastades vid Uppsala.

År 985 (eller möjligen 984/986 enligt olika dateringar) samlade Styrbjörn en invasionsstyrka. Kärnan utgjordes av Jomsvikingar från Jomsborg, förstärkta av danska trupper under ledning av Toke Gormsson (Valtóki), son till Gorm den Gamle och bror till Harald Blåtand, samt andra hövdingar som Sibbe den Gode.

När flottan nådde Mälaren vände kung Harald Blåtand om. Anledningen är oklar – kanske politisk kalkyl, kanske rädsla för att engagera sig fullt ut i ett svenskt inbördeskrig. Styrbjörn stod nu ensam med sina mest lojala män. Enligt Saxo skulle Harald Blåtand och danskarna ha haft för avsikt att anfalla över Halmstad och upp längs Nissastigen, precis som under Saxos eget 1200-tal inför de kända slagen vid Kungslena och Gestrilen.

Då fattade han sitt mest dramatiska beslut: Han beordrade att alla skepp skulle brännas. Lågorna och den svarta röken syntes ända till kungsgården i Uppsala. För hans män fanns nu bara två utvägar – seger eller Valhall. Ingen väg tillbaka över havet existerade längre. Han genomförde denna åtgärd nere vid föret, och visade därmed sina män med absolut tydlighet att det endast gällde seger eller död.

Enligt de polska källorna från 990-talet (skrivna av kaplanen Avico) skulle Styrbjörn själv ha haft 24 långskepp (cirka 1 536 man). Därtill kom 17 skepp under Sibbe den Gode från Själland (ytterligare 1 088 man) som Toke Jarl förmedlade, samt skåningarna med 13 skepp (832 man) och jomsvikingarna med lika många (832 man av det mest välövade manskap som stod att få). Det gör en samlad flotta på minst 4 288 man – en betydligt rimligare siffra än Saxos uppgifter. Svenska historiker menar att Styrbjörn hade cirka 5 000 man under sitt befäl när slaget stod på försommaren 985.

De tre dagarna av blodbad

Sagan berättar att striden på de sanka fälten söder om Gamla Uppsala varade i tre dagar. Vid Fyrisvallarna fann Styrbjörn sitt mål, farbrodern Erik och hans män, vilka snart hade grupperat sig i fylkingar (kilformiga uppställningar för strid):
Dag 1: Styrbjörns armé gjorde en våldsam framryckning. De bröt igenom svearnas yttre försvarslinjer vid Fyrisån. Trots att Erik hade spärrat flodleden med pålar och sänkta fartyg lyckades invasionshärden ta sig i land och sätta upp sitt fylkingläger. Dagens strider slutade utan avgörande, men förlusterna var enorma på båda sidor.
Dag 2: Erik Segersäll mottog förstärkningar från de uppländska hundarena. Styrbjörn lät sina jomsvikingar bilda en sköldborg som svearna förgäves försökte splittra. Framåt kvällen insåg Erik att situationen var kritisk. Han begav sig då till Odens tempel i Uppsala för att söka gudomligt råd.
Dag 3: Efter att ha offrat till Oden och lovat sin själ till guden efter tio år, återvände Erik till slagfältet. När striden rasade som värst, kastade kungen sitt spjut över fiendens här och ropade de legendariska orden. (Kampen stod år 985 och Erik Segersäll dog mycket riktigt tio år senare, år 995). Styrbjörns här anropade å sin sida guden Tor under striderna.

Efter att den tredje dagens strider inletts visade sig svearna vara överlägsna, och många var de danska krigare som vände och flydde det svenska vikingastålet, något som också finns omnämnt i Sköldungasagan. Styrbjörn Starke stupade mitt i blodbadet. Men det som definierar legenden är vad som hände efteråt: Styrbjörn, hans hirdman Ärre och andra edsvurna män vägrade fly. Toke Gormsson och hans närmaste hirdmän stannade för att strida till slutet, tills vapnen föll ur deras händer – lojala in i döden. Detta är det som runstenarna senare hyllar med orden “Han flydde ej vid Uppsala”.

Enligt den polska krönikan skulle det ursprungligen ha avtalats så att Toke Jarl skulle vara den ledande herren i det nya rike som skulle bildas efter segern, medan Styrbjörn enbart skulle ha tillsatts som en dansk jarl över Svearike. Men ödet ville annorlunda.

Ledungssystemet och svearnas försvar

Erik Segersälls framgång vilade inte enbart på taktiskt geni eller rituella riter, utan på den effektiva mobiliseringen av svearnas *ledung* (fornvästnordiska: *leiðangr*). Genom att tända vårdkasar längs Upplands och Södermanlands kuster aktiverades ett nätverk av defensiva hundaren. Varje region var skyldig att bidra med ett visst antal skepp och utrustade bönder. Denna defensiva folkhär överträffade Styrbjörns invasionshär numerärt, vilket gjorde att jomsvikingarnas elitträning till slut maldes ner av svearnas kontinuerliga flöde av färska trupper. Det var slutet för den traditionella vikingatida plundringsarmén mot ett välorganiserat territoriellt riksförsvar.